Vi träffades utomlands och inte många månader hann passera innan jag flyttade med honom till Åbo. Det var det enda alternativ som fanns och det var bara för ett halvår. Där levde jag på kärleken. Jag skulle aldrig ha fixat det utan honom. Tur att vi var nyförälskade och inte brydde oss om något annat. Ett halvår på distans och sen flyttade vi till Helsingfors. Där, igen, levde på kärleken pga. allt man vill efter 6 månader på distans är att vara tillsammans.

Jag visste inte hur länge vi planerade att bo i Helsingfors men jag visste att jag hade fått ett bra jobb och att min kille skulle läsa sin master något år. Så det var inte helt temporärt. Ganska snabbt bestämde jag mig också för att hitta mitt egna sammanhang och inte bli totalt beroende av hans umgänge (det var ett lätt beslut eftersom hans kompisar är väldigt finskspråkiga sådana).

Så jag kompisdejtade. Gick på varenda fest jag blev inbjuden, trots att jag inte kände någon (knappt personen som höll i festen). Och nej, det är inte kul, det är sjukt jobbigt. Jag bjöd till och med in mig själv – och när man har kommit till den nivån så känner man sig så himla långt nere. VEM bjuder in sig själv till en fest? Men om det är något jag lärt mig så är det att de flesta är för självupptagna för att tänka på att vara inkluderande och bjuda med ”den där nya tjejen”. Folk har sina liv och sina sammanhang och de ser inte ångesten som exploderar i dig på fredagseftermiddagen när alla går hem från jobbet till sina riktiga liv och du går hem utan några sociala planer.

Det var också då jag lärde mig att den ofrivilliga ensamheten är hemsk. Och jag var ju aldrig ensam. Men just det där att inte ha kompisar, ingen som frågade ”ska vi bruncha/luncha/gå ut/fika/WHATEVER”. Gud. Vill aldrig göra om det.

Men jag skulle göra det tusen gånger om. För kärleken. För att flytta till ett annat land för kärleken är kanske den finaste av alla anledningar.

Senast igår, precis innan vi skulle sova, pratade vi om vilken mat vi älskar (jag skulle kunna äta tacos till både lunch och middag jämt) och om hur kul det är att köttbullar är hans favoritmat och det var det första jag lagade till honom. Det var i München och jag minns att pappa berättade receptet över telefon (knepet är att använda kokt potatis smeten). Medan jag rullade köttbullar och gjorde potatismos satt vår kompis Ari på golvet och berättade om böcker han skulle skriva. T kom en stund senare och resten av det finska gänget jag börjat hänga allt mer med dök inte upp pga. bakfulla men det spelade såklart ingen roll. Och bara ett par veckor senare var jag lite förälskad.

Nu skulle det här inte handla om hur vi blev kära eller bli något cheesy inlägg om kärlek. Men poängen är väl att även om det kan vara så jävla svårt och tungt, så fanns det aldrig något alternativt. Jag flyttade, för jag hade aldrig kunnat leva med tanken tänk om.

Inser nu hur smart han var som lagade helt fantastisk mat från dag 1. Ratatouille, indisk butter chicken med eget naanbröd, kantarellpizza och -soppa, italiensk köttfärssås och laxsoppa. Detta åt vi alltså bara under vår första vecka tillsammans i Finland. Haha. You had me at risotto.

Läs också: flytta utomlands för kärleken – mina tips

Inlägget Att flytta till ett nytt land pga. kärlek dök först upp på Jennifer Sandström.

Himlen har börjat ljusna igen när taxin kör genom små byar, över kullar och förbi vingårdar. Allting är grönt och bär på en skönhet som är svår att ta in på bara några dagar. Snart ska solen gå upp och inombords exploderar känslorna. Platsen är lika delar sagolik som surrealistisk och jag borde inte bli förvånad men hur kan ett land vara så magiskt? Men vad som gör allting oförglömligt är inte den lilla staden i sig utan hon som kommer härifrån och som precis som jag hittat sin finska kärlek ute i världen. Det finns så mycket som skulle kunnas säga om alltihop, men samtidigt räcker orden inte riktigt till.

Ögonen tåras under vigseln och knappast bara hos mig. Och det fortsätter under kvällens alla tal och uppträdanden från parets familjer och närmsta vänner. Så som det gör när man firar kärleken mellan två människor man tycker så mycket om. När prinsessan får sin prins.

Jag och det par som vi rest och bott med under hela helgen. Förväntansfulla precis innan vigseln!

Det är en magisk kväll den här kvällen på slottet där vi befinner oss. Det är rosenblad i mängder, sommarvärme och två lyckliga personer med olika efternamn som nu blir Mr. och Mrs. Törnroos.

Det känns extra i hjärtat eftersom det är två kulturer med varsina språk som hittat till varandra. Det kommer med sina utmaningar, men kärleken – den gör det värt det. Och kvällen, den blir ett fantastiskt litet virrvarr av tyska, svenska och engelska. Där inte bara språk, utan kulturer blandas.

Brudgummens musikaliska släktingar bjöd på bra underhållning.

Jasmin, jag och Tanja.

Vilken ynnest att få vara här i Bad Gleichenberg under de här dagarna. Att få uppleva min väns hemstad och få träffa hennes släkt och vänner. Så när jag sitter där i taxin på väg hem från en dag och en natt som varit som en dröm tänker jag att vilken tur jag hade som råkade hamna på samma företag som Tanja, att vi snart blev nära vänner och att jag fått lära känna de båda för att nu få vara här och fira den finaste av helger tillsammans med dem.

Det är med den känslan jag kramar alla hejdå, lite ledsen över att dagarna här når sitt slut men mest av allt just det: tacksam och lycklig i hjärtat.

Och jag och T, vi fortsätter nu vår resa vidare till Slovenien!

Inlägget Ett sagobröllop i Österrike dök först upp på Jennifer Sandström.

Jag vet inte om det är att jag i grunden egentligen har ett hemskt morgonhumör, det tar sig nämligen inte uttryck särskilt ofta, men jag var sur som ett bi när vi bestämde oss för att direkt efter frukost ta med en termos med kaffe och cykla ut till en klippa vid havet. Det var ganska blåsigt och kallt och ja, då blir man ju lätt sur. När allt man vill är att få en kopp kaffe i vårens första varma solstrålar. Och jag förstår att man då som pojkvän känner att äh fan jag ger upp detta och cyklar hem igen. Men det gjorde han inte. Kanske är det därför jag älskar honom.

Det är ju inte alltid helt lätt att leva tillsammans med en annan människa. Olika viljor och orimliga krav.

Jag har alltid tänkt att det är så viktigt att kunna prata i ett förhållande och får panik inombords när jag hör om par där det inte går att ha en diskussion sinsemellan utan att det slutar i ett bråk där någon irriterat går därifrån. Och då menar jag inte en diskussion kring huruvida kapitalismen är framgångsrik eller ej (en sån diskussion går man alltid irriterad ur).

Utan snarare ”vi borde dela lika på arbetsuppgifterna i hemmet” eller ”du tittar jämt i din mobil” eller ”varför vill du aldrig umgås med mina vänner”.

Vad som är betydligt svårare än att leva med någon är dock att läsa en papperstidning i blåst.

Minns att jag läste en bok förra året som fick mig att känna, oh my god hur mycket enklare skulle världen vara om alla läste och förstod den här boken? Det var Henrik Fexeus Fingertoppskänsla: En nödvändig manual i social kompetens. Det är i och för sig en orimlig förväntning om något att tro att vi alla skulle kunna bli ”kommunikativa superhjältar” (författarens ord). Men kanske hjälper boken någon.

Å andra sidan ger jag inte mycket för ”tips för ett lyckligt förhållande” (om det här inlägget skulle råka misstas för ett sådant). Vi är alla så olika och vad som fungerar för just dig och ditt förhållande är kanske inte applicerbart på alla andra par. Om man inte är på distans förstås, då behöver man alla tips i världen.

Och har du inte hittat din drömprins eller -prinsessa ännu? Gör som jag gjorde 2012 och skriv en drömprinslista. Haha, livet som 20-åring.

Jennifer 2012 önskade sig alltså en DRÖMPRINS som:

… får mig att skratta
… kan prata om sina känslor
… värderar ärlighet lika högt som jag gör
… är trygg och stabil
… får mig att känna mig som den vackraste kvinnan i världen varje dag
… överraskar
… lägger märke till detaljer
… bryr sig
… är snäll, mysig och romantisk!
… inte röker, aldrig blir för full, tycker om att promenera och träna, tycker om skidsemestrar och hellre gör äventyrsresor än solsemestrar, är morgonpigg och lagar underbar frukost varje helg, är duktig på att laga mat och tror på alla drömmar jag har och har lika galna drömmar själv!

Två år senare vandrade han in i mitt liv. Och bockar av de flesta punkter. Han lägger kanske inte märke till detaljer (ser aldrig om det dammsugits eller om jag har mascara på mig) och lagar inte underbar frukost varje helg… Men vissa punkter är jag själv förvånad att jag skrivit ner… Skidsemester? Jag var själv aldrig på skidsemester då? Och lagar mat, SOM han lagar mat!

Och begreppet drömprins? Direktimporterat från Elaine Eksvärd under hennes glansdagar som bloggare. Och i exakt samma stund som jag skriver detta upptäcker jag att hon väckt liv i bloggen igen efter 2 års tystnad. Även Alex Schulman bloggar igen. Det är precis som en läsare hos Elaine skriver: det känns som en svunnen tid.

Inlägget Kaffe vid havet och drömprinsen från 2012 dök först upp på Jennifer Sandström.